Röster om uttryckandekonst

Reflektioner från en kvinna, 49 år  som har gått i uttryckande konstterapi.

“Konstterapin har genom sin mångfald av uttryckssätt hjälpt mig att få tillgång till nycklar jag känner att jag har haft stor glädje av. Genom musiken, bilden, rollspelet etc har jag fått ytterligare sätt att uttrycka mig på och sedan vägledning för att införliva detta hos mig själv.Konstterapi är en form av terapi jag utifrån mina egna erfarenheter önskar att många av mina medmänniskor skulle få tillgång till.”

Uttryckande konst och demensvård

av Nina Bäckman, dipl Uttryckande Konstterapeut

– Finns det inte nåt att göra? Jag har så tråkigt.
– Vill du vara med och måla?
– Ja vad som helst än att bara sitta!

Så lät det en regnig aprilkväll. Vi blev tre stycken som plockade fram penslar, färg, papper och kritor. Vår konversation fortsatte gemytligt och skämtsamt:

– Men då vill jag måla av dig! Sade en boende.
– Ja fast jag är en sådan dålig modell för jag kommer snart att behöva springa här längst korridoren och jobba.
– Det gör inget, bara du kommer och hälsar på då och då! Sagt och gjort vi hade en överenskommelse. Efter ca en timme ville modellmålaren visa upp sitt alster.
– Men jag är ju naken!
– Ja du var ju modell, fast där nere vet jag ju förstås inte hur du ser ut, så jag målade inget där, sade konstnären och blinkade busigt till mig.
– Ja då får du allt använda din fantasi.
– Javisst! Då blir det en rejäl buske!

Jag heter Nina och arbetar med uttryckande konst på ett kommunalt boende för personer med demenshandikapp. Min allra första uttryckande konstträff med dessa personer började för ungefär 3 år sedan. Jag minns min känsla av nervositet och pirrigt då jag satt som ny i det fina allrummet med trummorna och instrumenten som jag ställt upp så tjusig. Dörren öppnades och mina nya arbetskollegor kom in med 8 st deltagare. En del gick stappligt med rollator och några satt i rullstol. De verkade så sjuka, trötta och förvirrade att man fick hjälpa dem in i rummet. En kutryggig kvinna släpade sina fötter med en filt tätt invirad kring henne, hon mumlade monotont på ett eget språk och hon verkade inte vilja prata med någon. En annan dam, späd som en fågelunge satt stelt hopkrupen i sin rullstol. Hon gnydde eller ylade av oro. Jag tänkte: ” Jösses! Vad gör jag nu?, Vart börjar jag?” när jag tittade runt på den lilla märkliga skaran som nu satt i cirkel med mig.

En av de boendena började genast att fingra på en tamburin som låg på bordet med instrument. Han gav underliga läten medan han kämpade med att nå den ifrån sin rullstol. Jag började hjälpa honom att nå den och sedan delade jag ut fler instrument till de andra medan jag muntert och nervöst babblade på dess ursprung ifrån Afrika, Australien och Kina. Alla börjar att skramla, bonka, skaka och testa sina instrument som de har fått. Det blir ett oväsen. Plötsligt sägen en kvinna som sitter bredvid mig: ” Sådana här spelsaker har vi inte i Finland!”. Jag stannar upp och gör reflexmässigt ett dirigenttecken till alla att de ska vara tysta för vi ska kunna höra vad hon säger. Det blir genast tyst i rummet och alla tittar på henne som fortsätter att säga. ”Det är bra med såna här saker, man kan leka, det är bra att leka även om man är vuxen!”. Hon hade slagit huvudet på spiken direkt och jag kände inte längre någon oro. Nu var det bara att köra!

 Efter mina tre års arbete har jag upptäckt och erfarit hur konsten, leken och skapandet kan skapa broar mellan människor som känner sig splittrade, som är mitt uppe i en livskris, som tvingas möta och vara instängda rent konkret som t.ex. kodade låsta dörrar men också i sig själva när sjukdomen och alla dess svårigheter och hinder tar över. I den levande improviserande musiken får alla lika villkor. Den tillåter alla känslor och åsikter, man är där för att leka. Människor som inte känner varandra känner igen sig i varandra och kan för stunden bli respektfulla och underbart lekfulla kamrater. Allvar växlas med skratt och humor när annorlunda perspektiv på tillvaron blir synligt genom skapandet tillsammans. Teman som t.ex. ensamhet, sorg och instängdhet kan uttryckas och undersökas på alla möjliga sätt. Den blyge säger försiktigt ”Blä!” i en övning då vi alla får uttrycka hur det känns att vara i en tråkig situation, medan en man bjuder på en högljud låtsasljudsspya så att vi alla skrattar högt. Men efteråt är man allvarlig och omtänksam om det som sagts och gjorts. En kvinna som var ofta arg tog chansen en gång att leva ut sin ilska med hjälp av en stor trumma. Efteråt så smekte hon trumman ömt och sade ”tack!”. Sedan kunde hon lämna ifrån sig instrumentet, för att gå ut och äta middag, precis som ”vem som helst”.

I våra träffar får jag uppleva hur människorna blir och är någonting annat och mer än bara sjuk och fastlåst. Musik, sång och rytmik går rakt igenom kropp och själ. Den startar igång samtal och ord, sociala sammanhang och det som inte kan sägas i ord, uttrycks ändå på annat vis som alla förstår! Det väcker gemenskap och kärlek. Det blir som små ljusa guldglimtar med möjligheter att bli sedd och att kunna se på varandra friskt och sunt. Det som är okomplicerat tycks bli mycket enkelt.

Det som gör skillnad med våra träffar är att den person som brukar vara rastlös och som har svårt att sitta stilla, kan sitta lugnt och avslappnat i över en timmes tid för att sjunga och måla. Den aggressive får känna sig delaktig och vill vara med att gunga i takt till musiken, den sura personen blir tillslut glad och alla dom som säger att ”jag kan inte spela eller jag kan inte sjunga och måla” visar att det är just det som de kan och känslan av stolthet, nyfikenhet och säkerhet smittar hela gruppen.

Många minnen väcks och man kommer ihåg utan att ens reflektera över det. Kroppen minns takten, dansstegen och t.o.m. långa sångtexter eller livsberättelser. Ibland kommer det tårar av både sorg och glädje. Jag har som Uttryckande konstterapeut och undersköterska lärt mig att gång på gång lita på människorna i

det skapande rummet och att det som händer eller inte sker är det som behövs för att det ska vara verksamt för oss som skapar. De äldre med många års erfarenheter av livet och de så mycket visare gruppmedlemmarna hjälper mig att vara och förbli trygg i min arbetsroll. Och jag hjälper dem med att få tillgång till konsten.

Förhållningssättet fungerar även ute i de dagliga omsorgsmötena. När inga muntliga instruktioner kan tas emot. går det oftast att ”sjunga och dansa på en tröja eller andra kläder”. Den motvillige personen får ha kvar respekten och integriteten då vi möts på lika villkor eller då denne t.o.m. kan känna sig bättre på att sjunga än mig. Det handlar dock inte om att skoja eller skratta i allt vi gör. Meningen kan vara att det ska kännas meningsfullt med det man gör och är i, vare sig det handlar om att vara sjukvårdspersonal eller den som får hjälpen.

Jag vill därför med stolthet berätta för världen om min arbetsplats och om det goda som kan ske på hemmet där det är tillåtet att få skapa tillsammans.